Now means now!

Hej och välkommen till min splitternya blogg. Även jag har hamnat i bloggträsket, verkar det som. Dock ska man ju ta allt man observerar med en nypa salt, men ni kan vara ganska säker på att detta faktiskt är ett första inlägg från min sida.

Det är väl brukligt att presentera sig. Hur är det man säger, nu? Först tar man ju i hand... lite svårt så är cybermässigt, men vi får väl räkna det som en handskakning att du överhuvudtaget har hittat hit. Håkan, säger jag då. Och så har ju du en chans att svara, jag antar att det på bloggspråk innebär att man ska skriva nån typ av kommentar till det här inlägget. Det behöver ni absolut inte göra. Jag vet hur enerverande det kan vara att man måste göra nåt. Personligen tycker jag att det är mycket begärt att ens be någon att läsa ens blogg, men en del har ju tydligen satt det i system att läsa folks bloggar. Ett fenomen jag själv aldrig har varken frestats av eller fallit för.

Så då kan man ju fråga sig varför jag bloggar själv överhuvudtaget? Det är inget jag kommer att svara på här och nu. Det får visa sig senare under bloggandets gång, om det nu överhuvudtaget finns ett svar på det. Om inte så kommer nog hela projektet rinna ut i sanden.

Men än så länge är jag med. Det har faktiskt varit riktigt roligt än så länge :) Och jag ser fram emot att se om någon kommer att gå in och läsa. Jag ska ju ta och sprida adressen till mina vänner och bekanta, så att några närmast sörjande ändå kommer och kikar in. Lite som när man spelade teater som barn. Då var det ju bara föräldrar och kanske någon eventuell kusin som dök upp, men var ensemblen av barn tillräckligt stor så kunde man nog fylla en liten salong i alla fall.

En liten varning, innan jag avslutar. Ni som känner mig vet att jag kan bli oerhört långrandig och det kan vara så att oviljan man känner inför att gå in och läsa ännu ett oerhört tradigt resonemang om min tvålfobi eller någon ny teveserie som bara är sååå bra och måste ses, övergår den obligatoriska plikten att nu läsa det Håkan har ansträngt sig så för att skriva. Händer detta så förstår jag det fullständigt och jag gör ju egentligen bara det här för att få lite terapi själv. Ja, dels det och mestadels för att jag älskar att prata och resonera, dessa gånger blir det ju i skriftform, vilket ibland passar ännu bättre, då man faktiskt kan organisera sina tankar lite bättre.

Så, tills nästa gång... Ha det nu bra på er, för det är faktiskt så att jag ska bli lite klyschig här på slutet och säga... att... fan, ha det bra nu. Det förtjänar ni, många av er, nästan alla. Just så.

Och nåt sista tips måste vi ha, nåt boktips eller så kanske... Nej det får bli ett filmtips, tror jag. En liten dokumentär jag hittat på nätet Red Without Blue (2007), som handlar om ett tvillingpar och deras familj och den dynamik som kan uppstå mellan en grupp människor när kärnfamiljen och heteronormativiteten bryts sönder och byts ut mot annorlundaskap.
Jag är avsiktligt lite vag i mitt beskrivande, coz I don't want to give the story away. Men se den.

/Håkan