Snart dags för avresa. Jag och Sarah sitter på msn och pratar bussar. Vilken är egentligen den bästa att ta om man bor längst ner på Studievägen? 12:an eller 17?
Än har jag inte hunnit med att packa allt, men de mesta av kläderna är i alla fall nere. Räcker det med 13 tröjor om man ska vara borta i 12 dagar? Och vad är det nu igen för eluttag i Nederländerna? Jag tror det är det vanliga, dvs. det svenska :) Jag får väl fråga Paul, men det blir ju pinsamt tillslut om jag inte kan minnas det, då jag varit där två gånger innan.
Sarah tycker jag ska komma i stämning och lyssnar därför Loreena McKennitt på min Winamp.
Sedan så blir jag smsterroriserad av HostelWorld och Inverness Student Hotel. Fick precis mitt sjätte sms, med samma gamla info. Det är väl de bilaterala förbindelserna som spökar. Det är ju inte första gången det hänt och lär nog inte bli den sista.
Hoja, nu är det verkligen igång. Sitter och pratar om tåg med min kompis Paul nere i södra Nederländerna och med Sarah pratar jag om hur det egentligen kommer att bli att köra bilen på "fel" sida av vägen och vem som ska göra det av vår lilla kvartett.
Det får bli sign off för mig nu. Men det blir kanske en eller två små inlägg från utlandet. Eller när jag kommit ner till Nederländerna i alla fall, då jag kommer att ha tillgång till både dator och internet.
onsdag 27 augusti 2008
fredag 22 augusti 2008
Hur ska jag veta att ni ringer öpp då, om jag skulle lämna telefonnummret, dårå?
Jag håller på att bleka mitt hår. Det är en tradig syssla. De svider i hårbotten och man blir väldigt stel i nacken (ungefär på samma sätt som när man webcammar) och man har liksom inget att göra medan det verkar. Det är lite som att ha en fotboja, kan jag tänka mig. Så här kan det i alla fall se ut:
Men nåt som jag dock gillar med det är hur man kan forma olika frisyrer. Jag önskar att det skulle komma nåt sånt här gojs som man sätter i hårt som verkligen håller det på plats men som ändå gör att man kan gojsa till det när man vill, lite som hårblekningsgojset. Men jag tänker att man nog helst inte ska luta sig mot nåt då, då det säkert kommer att kleta av sig.
Snart är det dags för vår lilla resa till Skottland. På torsdag åker jag och Sarah till Arlanda och möter upp Anne där och så åker vi tre till Edinburgh och möter upp Katarina (a.k.a. Kiruna-Kattis) på Inverness-tåget. Vi har även tagit oss för att hyra en bil när vi kommer fram till Inverness. Den ska vi hatta omkring i, på fel sida av vägen(!). Det råder fortfarande delade meningar om hur vi ska fördela körningen.
Och för er som suttit som på nålar och undrat hur städningen av mitt rum går... ja ni får ge er till tåls ett litet tag till... men jag kan säga som så... I'm making progress... :)
Nu blir det jobb hela helgen. Jobb blir det, Arn går nämligen upp imon, fredag. Fast på ett sätt så känns det lite skönt. De här fem lediga dagarna jag haft nu har varit otroligt sega, när man inte gjort annat än suttit hemma. Man blir helt förslappad. Man orkar inte ens tvätta sig, när man ändå inte ska träffa nån... Jag lovar dock att tvätta och raka mig till imon.
På tal om morgondagen, som ju tekniskt är idag, så kommer min nya datorskärm jag beställt. Jag hoppas att allt funkar och det bara är att koppla in den, men man vet ju aldrig. Tänkte precis här att tänk om datorn och skärmen inte är kompatibla med varandra? Sånt där har man ju hört om. Åh, då blir jag lessen. Och arg. Inget gör mig så arg som datorer som krånglar. Ni som känner mig vet hur sällan jag blir regelrätt arg. Men som jag sa till Katta Li och Ina här om sistens, I go Nattugglan när min dator krånglar.
söndag 17 augusti 2008
Didrik, det luktar räv i ditt rum!
Det ser illa ut i mitt rum. Kanske inte så illa att det börjat lukta räv (eller att man behöver vada som en stork för att komma fram), men det är ju inget rum som tåls att bjudas in till. Men jag förbättrar mig ständigt, babysteps... babysteps. Jag hinner med att göra en film hylla här, plocka undan lite gamla böcker där. So, i'm getting there.
Jag blev uppmanad av min kära vän Katta Li (för fullständigt namn och adress till Katta Li kontakta mig på min mail) idag att blogga lite om tuggummin (eller toy, som vi kirunabor säger). Det finns faktiskt en hel del att säga i ämnet, hur trivialt det än kan tyckas (dock inte lika mycket som det finns att säga om mjukglass och alla dess tillbehör, men nu är sommaren över så det får bli ett diskussionsinlägg angående det till våren, and believe me I will...). Jo, dels så är tuggisar väldigt bra när vissa behov behöver uppdämnas (säger man så?), så som ett oerhört sötsug. Då ska man ha laddat hemma med diverse toy. Och här pratar vi inte om att ha en Stimorol Orginal och en Extra Silver, utan ett minimum är sju sorter, men det går lika bra att ha det dubbla. Man kan se det som sin alldeles egna toybar.
Det finns ju vissa smaker som går bättre ihop med andra. Jag menar alltså att man ska (precis som med allt annat i livet) blanda olika sorter. Ett bra exempel är Stimorol Orginal och Extra Strawberry. Smakerna kan tyckas udda att blanda men ger jämn balans av båda smaker. Ett annat exempel är V6's nya Green Tea Jasmin och Stimorol's Ice Citrus Crush (som kan vara svår att finna, så köp på er flera paket om ni nån gång stöter på den). Smaken påminner lite lätt om Grön Extra, ett tuggummi som för övrigt går bra att kombinera med i princip alla andra tuggummin.
Ja, det här är ju bara ett litet smakprov av alla smaker man kan kombinera, men prova på, för om ni frågar mig så är det bästa i livet att blanda. Ett nytt tips som jag dock inte hunnit testa själv är körsbärstomater och Läkerol Salmiak, men det är något jag får testa på snart.
Sedan har jag fått klagomål på att min Om mig här till höger ------>
skulle vara för lång. Är den det, vad tycker ni? Ska jag korta ner den, gömma den eller rent av förlänga den? Skriv förslag i kommentarerna.
Så var min jobbhelg över och jag tänkte njuta av fem hela dagar då jag bara är ledig. Detta borde innebära en hel del spelkvällar, om jag får bestämma och det har ju nästan blivit lite av en tradition att köra det åtminstone en gång i veckan. Kanske hinns det fem stycket? :)
Hoja, man kanske ska ta och lägga upp nån bild här också, så att det blir lite mer ombonat på bloggen. Men vad fan skulle det vara? Kanske en på det här ofattbara stöket i mitt rum? Jaa... jag kan göra en före- och efterbild. Då ska jag prångla upp en förebild (haha!) här då, om jag kan joxa mig igenom alla inställningar.
Jag blev uppmanad av min kära vän Katta Li (för fullständigt namn och adress till Katta Li kontakta mig på min mail) idag att blogga lite om tuggummin (eller toy, som vi kirunabor säger). Det finns faktiskt en hel del att säga i ämnet, hur trivialt det än kan tyckas (dock inte lika mycket som det finns att säga om mjukglass och alla dess tillbehör, men nu är sommaren över så det får bli ett diskussionsinlägg angående det till våren, and believe me I will...). Jo, dels så är tuggisar väldigt bra när vissa behov behöver uppdämnas (säger man så?), så som ett oerhört sötsug. Då ska man ha laddat hemma med diverse toy. Och här pratar vi inte om att ha en Stimorol Orginal och en Extra Silver, utan ett minimum är sju sorter, men det går lika bra att ha det dubbla. Man kan se det som sin alldeles egna toybar.
Det finns ju vissa smaker som går bättre ihop med andra. Jag menar alltså att man ska (precis som med allt annat i livet) blanda olika sorter. Ett bra exempel är Stimorol Orginal och Extra Strawberry. Smakerna kan tyckas udda att blanda men ger jämn balans av båda smaker. Ett annat exempel är V6's nya Green Tea Jasmin och Stimorol's Ice Citrus Crush (som kan vara svår att finna, så köp på er flera paket om ni nån gång stöter på den). Smaken påminner lite lätt om Grön Extra, ett tuggummi som för övrigt går bra att kombinera med i princip alla andra tuggummin.
Ja, det här är ju bara ett litet smakprov av alla smaker man kan kombinera, men prova på, för om ni frågar mig så är det bästa i livet att blanda. Ett nytt tips som jag dock inte hunnit testa själv är körsbärstomater och Läkerol Salmiak, men det är något jag får testa på snart.
Sedan har jag fått klagomål på att min Om mig här till höger ------>
skulle vara för lång. Är den det, vad tycker ni? Ska jag korta ner den, gömma den eller rent av förlänga den? Skriv förslag i kommentarerna.
Så var min jobbhelg över och jag tänkte njuta av fem hela dagar då jag bara är ledig. Detta borde innebära en hel del spelkvällar, om jag får bestämma och det har ju nästan blivit lite av en tradition att köra det åtminstone en gång i veckan. Kanske hinns det fem stycket? :)
Hoja, man kanske ska ta och lägga upp nån bild här också, så att det blir lite mer ombonat på bloggen. Men vad fan skulle det vara? Kanske en på det här ofattbara stöket i mitt rum? Jaa... jag kan göra en före- och efterbild. Då ska jag prångla upp en förebild (haha!) här då, om jag kan joxa mig igenom alla inställningar.
FÖRE
måndag 11 augusti 2008
Money makes the world go round
Hej igen... igen!
Jag tror jag gjorde ett sånt där rookie-misstag. Jag råkade trycka på sökknappen och vips så var allt jag hade skrivit borta. Det är ju egentligen nåt jag borde vara medveten om, för det är ju sånt man gjorde på det glada 90-talet när man skrev mail. Men tydligen så gör man det än idag...
Det jag ville ha sagt här innan var ju att helgen har varit hektisk på Örebros enda, öppna, biograf under sommaren. Folk har tydligen bestämt sig för att se de där filmerna de aldrig hade tid till för några veckor sedan, när solen gassade som allra bäst. För er som inte vet, och för er som inte kunnat räkna ut det ännu, så jobbar jag på sagda biograf, något som gör mig väldigt glad när jag får utnyttja mitt personalkort för att gå på gratis film, en löneförmån som sparat mig åtskilliga tusenlappar.
Vad jag mer tänkte göra var att introducera mig ytterligare lite. Jag bor i en korridor vid slutet av Tybblegatan, alldeles vid rondellen till La Université de Örebro. Än så länge habiterar jag korridoren själv. De andra fem som bor här har än så länge inte dykt upp.
Idag är min lediga dag, och imon med. Så nu ska jag bara njuta lite extra av att inte behöva göra någonting, även om det blir spelkväll i afton. Jag älskar spelkvällar. Allt från Tabu, Brainstorm och Trivial Pursuit till RISK och det nyfunna Fury of Dracula.
Ni ringde min kompis och ville att vi skulle träffas uppe på stan och inmundiga en liten munsbit innan allt spelade dras igång, så jag måste synda iväg. Gott med mat, det är bara det att den eviga frågan genast dyker upp; var ska vi käka?
Jag tror jag gjorde ett sånt där rookie-misstag. Jag råkade trycka på sökknappen och vips så var allt jag hade skrivit borta. Det är ju egentligen nåt jag borde vara medveten om, för det är ju sånt man gjorde på det glada 90-talet när man skrev mail. Men tydligen så gör man det än idag...
Det jag ville ha sagt här innan var ju att helgen har varit hektisk på Örebros enda, öppna, biograf under sommaren. Folk har tydligen bestämt sig för att se de där filmerna de aldrig hade tid till för några veckor sedan, när solen gassade som allra bäst. För er som inte vet, och för er som inte kunnat räkna ut det ännu, så jobbar jag på sagda biograf, något som gör mig väldigt glad när jag får utnyttja mitt personalkort för att gå på gratis film, en löneförmån som sparat mig åtskilliga tusenlappar.
Vad jag mer tänkte göra var att introducera mig ytterligare lite. Jag bor i en korridor vid slutet av Tybblegatan, alldeles vid rondellen till La Université de Örebro. Än så länge habiterar jag korridoren själv. De andra fem som bor här har än så länge inte dykt upp.
Idag är min lediga dag, och imon med. Så nu ska jag bara njuta lite extra av att inte behöva göra någonting, även om det blir spelkväll i afton. Jag älskar spelkvällar. Allt från Tabu, Brainstorm och Trivial Pursuit till RISK och det nyfunna Fury of Dracula.
Ni ringde min kompis och ville att vi skulle träffas uppe på stan och inmundiga en liten munsbit innan allt spelade dras igång, så jag måste synda iväg. Gott med mat, det är bara det att den eviga frågan genast dyker upp; var ska vi käka?
fredag 8 augusti 2008
Now means now!
Hej och välkommen till min splitternya blogg. Även jag har hamnat i bloggträsket, verkar det som. Dock ska man ju ta allt man observerar med en nypa salt, men ni kan vara ganska säker på att detta faktiskt är ett första inlägg från min sida.
Det är väl brukligt att presentera sig. Hur är det man säger, nu? Först tar man ju i hand... lite svårt så är cybermässigt, men vi får väl räkna det som en handskakning att du överhuvudtaget har hittat hit. Håkan, säger jag då. Och så har ju du en chans att svara, jag antar att det på bloggspråk innebär att man ska skriva nån typ av kommentar till det här inlägget. Det behöver ni absolut inte göra. Jag vet hur enerverande det kan vara att man måste göra nåt. Personligen tycker jag att det är mycket begärt att ens be någon att läsa ens blogg, men en del har ju tydligen satt det i system att läsa folks bloggar. Ett fenomen jag själv aldrig har varken frestats av eller fallit för.
Så då kan man ju fråga sig varför jag bloggar själv överhuvudtaget? Det är inget jag kommer att svara på här och nu. Det får visa sig senare under bloggandets gång, om det nu överhuvudtaget finns ett svar på det. Om inte så kommer nog hela projektet rinna ut i sanden.
Men än så länge är jag med. Det har faktiskt varit riktigt roligt än så länge :) Och jag ser fram emot att se om någon kommer att gå in och läsa. Jag ska ju ta och sprida adressen till mina vänner och bekanta, så att några närmast sörjande ändå kommer och kikar in. Lite som när man spelade teater som barn. Då var det ju bara föräldrar och kanske någon eventuell kusin som dök upp, men var ensemblen av barn tillräckligt stor så kunde man nog fylla en liten salong i alla fall.
En liten varning, innan jag avslutar. Ni som känner mig vet att jag kan bli oerhört långrandig och det kan vara så att oviljan man känner inför att gå in och läsa ännu ett oerhört tradigt resonemang om min tvålfobi eller någon ny teveserie som bara är sååå bra och måste ses, övergår den obligatoriska plikten att nu läsa det Håkan har ansträngt sig så för att skriva. Händer detta så förstår jag det fullständigt och jag gör ju egentligen bara det här för att få lite terapi själv. Ja, dels det och mestadels för att jag älskar att prata och resonera, dessa gånger blir det ju i skriftform, vilket ibland passar ännu bättre, då man faktiskt kan organisera sina tankar lite bättre.
Så, tills nästa gång... Ha det nu bra på er, för det är faktiskt så att jag ska bli lite klyschig här på slutet och säga... att... fan, ha det bra nu. Det förtjänar ni, många av er, nästan alla. Just så.
Och nåt sista tips måste vi ha, nåt boktips eller så kanske... Nej det får bli ett filmtips, tror jag. En liten dokumentär jag hittat på nätet Red Without Blue (2007), som handlar om ett tvillingpar och deras familj och den dynamik som kan uppstå mellan en grupp människor när kärnfamiljen och heteronormativiteten bryts sönder och byts ut mot annorlundaskap.
Jag är avsiktligt lite vag i mitt beskrivande, coz I don't want to give the story away. Men se den.
/Håkan
Det är väl brukligt att presentera sig. Hur är det man säger, nu? Först tar man ju i hand... lite svårt så är cybermässigt, men vi får väl räkna det som en handskakning att du överhuvudtaget har hittat hit. Håkan, säger jag då. Och så har ju du en chans att svara, jag antar att det på bloggspråk innebär att man ska skriva nån typ av kommentar till det här inlägget. Det behöver ni absolut inte göra. Jag vet hur enerverande det kan vara att man måste göra nåt. Personligen tycker jag att det är mycket begärt att ens be någon att läsa ens blogg, men en del har ju tydligen satt det i system att läsa folks bloggar. Ett fenomen jag själv aldrig har varken frestats av eller fallit för.
Så då kan man ju fråga sig varför jag bloggar själv överhuvudtaget? Det är inget jag kommer att svara på här och nu. Det får visa sig senare under bloggandets gång, om det nu överhuvudtaget finns ett svar på det. Om inte så kommer nog hela projektet rinna ut i sanden.
Men än så länge är jag med. Det har faktiskt varit riktigt roligt än så länge :) Och jag ser fram emot att se om någon kommer att gå in och läsa. Jag ska ju ta och sprida adressen till mina vänner och bekanta, så att några närmast sörjande ändå kommer och kikar in. Lite som när man spelade teater som barn. Då var det ju bara föräldrar och kanske någon eventuell kusin som dök upp, men var ensemblen av barn tillräckligt stor så kunde man nog fylla en liten salong i alla fall.
En liten varning, innan jag avslutar. Ni som känner mig vet att jag kan bli oerhört långrandig och det kan vara så att oviljan man känner inför att gå in och läsa ännu ett oerhört tradigt resonemang om min tvålfobi eller någon ny teveserie som bara är sååå bra och måste ses, övergår den obligatoriska plikten att nu läsa det Håkan har ansträngt sig så för att skriva. Händer detta så förstår jag det fullständigt och jag gör ju egentligen bara det här för att få lite terapi själv. Ja, dels det och mestadels för att jag älskar att prata och resonera, dessa gånger blir det ju i skriftform, vilket ibland passar ännu bättre, då man faktiskt kan organisera sina tankar lite bättre.
Så, tills nästa gång... Ha det nu bra på er, för det är faktiskt så att jag ska bli lite klyschig här på slutet och säga... att... fan, ha det bra nu. Det förtjänar ni, många av er, nästan alla. Just så.
Och nåt sista tips måste vi ha, nåt boktips eller så kanske... Nej det får bli ett filmtips, tror jag. En liten dokumentär jag hittat på nätet Red Without Blue (2007), som handlar om ett tvillingpar och deras familj och den dynamik som kan uppstå mellan en grupp människor när kärnfamiljen och heteronormativiteten bryts sönder och byts ut mot annorlundaskap.
Jag är avsiktligt lite vag i mitt beskrivande, coz I don't want to give the story away. Men se den.
/Håkan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)