Ändan i pinnskrindan

Ja, jag vet. Det är skamligt och förmätet av mig, men jag är ju som jag är med det här. Jag är segare än sirap. Och ändan har varit i den där pinnskrindan jag vet inte hur länge. För länge säger många. Fick uppmaningen av en nynäsare idag att "börja blogga igen, för fan!". Tydligen så har DOOL gått ner sig så att folk slutat titta och vänder sig till min blogg i hopp om intriger. Men då får de vända i dörrn... ja, av uppenbara skäl. Jag har ju inte skrivit en stavelse på snart två månader.

Men visst, det ska bli ändring på det. Jag tror jag ska sluta att ta mitt bloggande på för stort allvar. Det är ju trots allt bara lite tankar som runnit ut på papper... ja eller framtidens digitala papper då rå.

En sak som jag och Ina pratat om några gånger är mitt totala guldfiskminne när det kommer till personer. Det står verkligen inte bra till med det. Jag kan minnas en film jag vart på, hur den var, vilken salong den gick i, var i salongen jag satt, men jag kan för mitt liv inte minnas vem jag såg den med. Det har hänt vid upprepade tillfällen att jag frågat personer om de sett den och den filmen, var på de svarar "ja, det har jag... med dig!".

Och nu senast då. Jag har igen lånat ut några av mina DVD-filmer och inte skrivit ner till vem. Men minnet av utlånandet + en diskussion dagar senare om en av filmerna är glasklara, men frågan kvarstå fortfarande... vem är personen? Så, om nån känner sig träffad hör av er i klottret här nedan. En av filmerna var Veronica Guerin. Det var för övrigt den vi pratade om där på Statoil-parkeringen.

Nej nej, nog nu. Plikten kallar. Ni vet väl att måndagar är lika med TV-serierfrosseri å de grövsta. DH, B&S, Entourage, TB, AR, Dexter... ja hoja, säger jag bara... Sova får man göra i graven.