Gråhetens osvikliga dragning

Det är nåt med enstaka gråa och vita hårstrån som får folk att vilja dra dem ut med rötterna. Antingen ser man dem på sin egna skalp och är där i spegeln och försöker bemästra de omvändas land för att styra fingertoppskänslan rätt och gripa tag i den där ljusa glimten bland allt det mörka. Eller så kan din näste inte låta bli att kommentera att man har ett eller två gråa hår som skymtar fram och genast därefter, med kliande fingrar, frågar om de får dra ut den.

Det är som när man har fått nåt på hakan eller i mungipan när man äter. Eller som för mig, när ett hörn på ett papper eller i en bok blir vikt, så kan man inte låta bli att vara där och rätta till.

Jag visste ju att det här skulle hända. För det har inte kommit som någon överraskning. Och att det sedan inträffar när jag slutat färga/bleka håret gör ju det bara till regeln som bekräftar regeln. Dock är detta inte slutet, varesig för mig eller för mina färgkombinationer på mitt hår.